Ingen bra dag idag. Till att börja med så är mamma nere, då menar jag riktigt nere och det drar ner alla i familjen och det är jag som får lyssna på det. Jag ahr iaf bakat och borstat igenom min lilla hund då hon fäller och jag hade inget att göra. men kul att höra nu när man följer med mamma o tankar bilden att hon funderar på att flytta in på psyk. Kul verkligen, känner sig helt värdelös för att man inte kan göra något.

aja pappa fyller idag så grattis till honom och de, toya fyller på fredag men e inte hemma då känns lite dumt då hon fyller 18 men hon hade inget emot de så de känns ju bra :)

Jag är sjukt besviken, varför? Det känns som om jag hela tiden blir motarbetad, varför ska jag hela tiden får den svåra vägen. jag kanske med vill ha medvind ibland. Att ha trott att jag kommer klara det här, känns nu som en lögn. Det spelar ingen roll längre. Mitt hopp har lämnat mig o det känns som om att jag kommer falla ner i ett svart hål o aldrig komma upp. jag brukar inte ge upp men jag antar att det kanske är det bästa. Kanske är bäst för mig att sluta hoppas o bara inse att det aldrig kommer hända. Att slippa bli besviken av folk, folk som fått en att hoppas att allt kommer lösa sig. Det gör det inte!

Tårarna rinner ner för min kind men ingen ser, jag skriker men ingen hör. I den här familjen o huset jag bor i ser ingen hur jag egentligen mår, de bryr sig inte. Antar att de har fullt upp med sina egna liv/problem. Men jag valde inte att komma till den här världen eller den här familjen. Allt jag vill är att bli sedd för den jag är o ni ska finnas där i sånna här lägen. Min dröm kommer jag inte ens få chansen att försöka uppfylla. Jag vet att det finns helt underbara människor som bryr sig som jag kan prata med men vill ha en familj som bryr sig om mig o inte ser mig som en hemhjälp eller psykolog. Jag är varken eller jag är jag, ingen annan.

Ingen bra dag idag känner jag, smått panik av att jag inte har fått min bok o stressad som satan sen av den anledningen läser jag sånt som jag inte borde läsa. jag borde hålla mig borta från allt som jag vet i slutändan kommer att påverka mig negativt. Men det är svårt när man inte har en bra dag. Just nu vill jag bara forsvinna o komma tillbaka när de värsta har lagt sig, fattar inte varför jag bara känner så när jag är hemma? Till viss del förstår jag väl men vill inte inse att det kan vara det enda.  Det måste finnas något mer som gör att jag blir såhär , måste bara lista ut vad men det lär ju ta ett tag. Jag hoppas iaf att det ska bli bättre nu när jag har skrivit av mig lite.

Jag fick iaf besked idag att jag klarade säkerhetsprovet så förhoppningsvis får jag hem en labblåda nån gång nästa vecka. Nästa vecka på tisdag ska jag ju även ha betygsamtal i biologin o hoppas på det bästa.

Mycket har hänt sen jag skrev sist, jag har varit i Åre med min älskade pojk och hälsat på freya vilker var super kul o kunde inte blivit bättre. Hälsade på en massa söta små valpar som man ville ta med sig hem, men såklart fick vi ju inte de. Julafton spenerades hemma hos mig, mycket stim och ingen släkt. Dock så har inte jul varit så här bra hemma hos oss på bra länge så på sätt och vis är jag nöjd. Dan efter åkte vi hem till oskar och firade där, mycket mysigt och massa trevligt folk.

Nu så blickar jag framåt mot nyår och hoppas att det blir lika bra som tiden innan men det tror jag. Finns inte å mycket som kan gå dåligt när pojk är i närheten.

Ja nu sitter man här igen och skriver. Men nått måste jag göra, kan inte lyssna på det längre. Det känns som om alla lägger sina beskymmer på mina axlar. Det är en annan sak att lyssna på vänner som man inte har så starka band med. Det är ändå min familj. Allt som de säger till mig tar jag åt mig, o det vet dom om men andå kommer de. De får gärna bryka hur mycket vill och hata varandra men inte när varenda än i huset hör. Hur kan man inte låta bli att ta åt sig? Det känns ju som att man är orsaken till problemet. Om de inte hade haft oss barn hade de lämnat varandra för länge sen. tänk inte på oss!! om ni mår bra så vi bra. men inte som det är nu. Jag önskar verkligen att jag hade modet och säga precis allt till dem men de skulle såra dem för mycket o skulle bara känns skuld.

Längtar som satan tills imorn jag o och älskling åker. Det ska bli skönt att det bara är vi två. Jag ser fram emot attträffa freya med har inte träffat henne på jätte länge så det ska bli jätte spännande. Ska ta med mig kameran och ta en massa bilder o kanske om jag har tur får jag en på mig och älskling. För det hav vi ingen så det tycker jag vi ska fixa<3

Hopp nu ska jag inte skriva så negativt inlägg även fast jag skulle kunna. Har nog mer negativt och säga än positivt men jag ska ge det ett försök. En positiv grej är att jag kommit pappa mycket närmare eller vi har pratat mycket mer nu än vad vi gjort på länge. har även fotats idag, det var kul men det finns alltid något man stör sig på. Då var det positiva slut förutom att jag ska åka till älskling imorn o känner att de behövs..

För några dagar sen var allt bra eller det kändes bra iaf. Det kunde inte varit bättre, inte för denna familj. Men nu är det kaos igen och jag börja känna av det. Allt det negativa kommer tillbaka och det påverkar mig som fan!!! Hatar att behöva känna såhär, vill inte mer orkar inte mer. Hur svårt är det att hålla sams eller åtmindstånne inte reta upp varandra bara ni e inärheten av varandra. Jag hör inte hemma här och det känns mer och mer och ju mer sårar det mig att veta att jag inte har det stödet jag behöver. Känns inte som en familj längre, det har det inte gjort på bra länge. Det finns bara en viss mägd jag klarar av att leva med o den gränsen har överstigits för många gånger och det har gjort det igen. Jag kan sitta o vara ledsen, hur läng jag än gråter tar det inte bort smärtan av att känna sig helt ensam. Jag känner mig så ensam när jag är hemma så det finns inte ord till det.

Jag förkänar bättre än det här, jag har gjort allt och lite till för att känna mig accepterad, en del av familjen, bara få känna sig lika betydelsefull som resten av barnen i familjen.

Jag var i norrköping igår, körde dit bror min o hans flickvän. Nu har han flyttar till henne i norrköping och jag hoppas verkligen att det håller även o jag tror att det inte kommer att göra det. Elakt kanske o tro det för man vet ju aldrig men de passar inte ihop även om det var lite gulligt att se dem handla mat tillsammans. Martin har ju liksom aldrig gjort något sånt så tror han kände sig lite stolt över sig själv.

Mamma vill börja plocka ut hans rum nu men jag tycker vi ska vänta så att vi verkligen ser att det håller. ;Jag förstår om hon vill fixa iordning så att vi kan slå in väggen så att det blir ett stort rum. Det skulle höja mysfaktorn däruppe massor.

Sjuk är jag med men nu fan ska jag bli bättre för så här kan jag inte ha att. Jag ska kunna sova, så äår jag nöjd men som det ser ut nu kan jag inte det o känner att det påverkar mina studer massor vet inte riktigt vad jag ska göra men det löser sig nog.